Söndagsintervjun: med bergslöparna och kokboksförfattarna Sanna och Lina El Kott Helander

Det var ganska många år sedan vi först hörde talas om Sanna och Lina El Kott Helander – enäggstvillingarna från Åre som hade en sällan skådad uthållighet och träningsiver samt tävlade framgångsrikt i bergslöpning. Det dröjde dock till september 2018 för oss att träffa dem personligen, men sedan dess har vi haft den stora äran att få kalla dem kära vänner. Dessa två elitidrottare har – trots att de bara är 27 år gamla – tillhört världseliten i sky running i många år redan, och lever således med idrott och rörelse som närmaste följeslagare och inkomstkälla. De kan numera också titulera sig kokboksförfattare, i och med att boken Ät Färg Spring Berg lanserades för några veckor sedan. Både Sanna och Lina äter helt växtbaserat, och deras genuina matglädje och intresse för idrottsnutrition syns tydligt i denna deras första kokbok, som riktar sig till alla som lever ett aktivt liv och vill äta grönt. I den här intervjun pratar vi träning, kost, framtidsdrömmar, lärdomar och tvillingdynamik, bland annat, och vi hoppas att ni – precis som vi redan är – kommer bli oerhört inspirerade av dessa två makalöst godhjärtade naturkrafter med ändlös potential. Här kommer Sanna och Lina El Kott Helander:

Vi går ut hårt: hur ser en perfekt dag ut för er?

Åh, den börjar tidigt. Faktum är att igår var en ganska perfekt dag, haha. Vi gick upp klockan fem och så var det jättefint väder, så vi tog på skidorna och gick topptur upp på Åreskutan där vi åt frukost. Det var helt underbart och vi kände oss så levande. När vi kom hem var inte klockan mer än åtta så då åt vi en till frukost, och sen pysslade vi runt hemma en stund – vi fixade lunch och fika och hade några kompisar här. När de åkte hem stack vi ut och tränade igen, och sedan hade vi ju fortfarande hela kvällen kvar och kunde fixa lite i trädgården och så. Det är det bästa med att gå upp tidigt – man hinner så mycket! Så den perfekta dagen har vi tid både att slappna av och njuta, men också dona i köket, gå promenad med hunden, träna och så. Vi gör mycket men utan att behöva stressa.

Känner ni alltid för att göra samma sak? Samma sorts träningspass, samma slags plan för dagen och så?

Nej, det gör vi inte – men det är alltid roligare att göra saker ihop, så en av oss glider nästan alltid över till vad den andra vill göra. Och vi är ganska spontana och flexibla, så båda har lätt för att ändra sig.

Vad har ni för mål och drömmar med era respektive idrottskarriärer?

Sanna: Just med löpningen så vill jag i framtiden kunna springa riktigt långa lopp, upp till 100 km. Just nu vill jag dock satsa på de kortare, upp till 50 km. Jag vill springa längre för att det blir mer att uppleva under själva tävlingen, och så vill jag göra fler adventure races. Jag vill gärna att sporten sky running ska växa och bli större. Jag hoppas också få chansen i landslaget igen och så vill jag vinna ett stort lopp själv – vi har vunnit stora ihop, men jag vill vinna något individuellt.

Lina: Jag har nog inget speciellt mål så, men precis som Sanna så önskar jag också att sporten ska växa och att fler ska få upp ögonen för den. Jag tror att det skulle bli lättare att peka ut lopp som man vill prestera på om sporten var större och vissa lopp hade mer prestige och större konkurrens, till exempel. Egentligen vill jag väl bara springa så många lopp som möjligt och uppleva så mycket som möjligt. Det finns ju inte OS eller något sånt, så jag har inget konkret mål. I och för sig har vi ju VM, så det skulle ju vara kul att prestera där.

Ni utstrålar ju verkligen träningsglädje och hur mycket ni älskar att vara utomhus och idrotta – men något måste det ju också vara ni tycker om med själva tävlingsaspekten. Vad lockar er där?

Vi tänker ibland att vi inte är tävlingsmänniskor men sedan inser vi ju på startlinjen varenda gång att det inte alls stämmer, haha. Vi tävlade på skoj med några vänner häromdagen och sa på förhand att det bara vara en kul grej, men sedan gick startskottet och då kom tävlingsdjävulen fram direkt!

Är ni tävlingsinriktade även bortanför sport- och loppsammanhang?

Ja, vi vill nog tävla i allt. Eller i alla fall prestera och göra bra ifrån oss, oavsett om det är idrott eller när man skapar något eller vad det nu kan vara.

Känner ni er i balans med den ådran? Kan ni hantera gånger då det inte går riktigt lika bra eller är det svårt?

Jo, men det är vi. Vi jobbar med det hela tiden, att påminna oss själva om att inte förstora saker utan ta dem för vad de är. Sedan låter vi det vara okej att känna känslorna som vi gör också, att vara besviken till exempel. Att man får känna så också. Det känns bättre än att låtsas som att det inte finns.

Hur är det er emellan då, med avseende på tävlingsinstinkt?

Haha, ja vi vill väl båda alltid vara den bättre, så är det ju. På träning vill man ju inte vara den som inte orkar lika mycket. Om en ligger en meter framför hela tiden när vi är ute och cyklar så blir man ju definitivt lite sur, haha. Vi har ju liksom alltid någon att tävla med, även när det inte är tävling, så att säga.

Ni har ju vunnit många lopp tillsammans, och då tänker vi inte på lagtävlingar utan där ni tävlat individuellt men går i mål hand i hand. Berätta vad som händer ute på banan i de fallen – bestämmer ni er för att vinna ihop?

Det har hänt mest i längre lopp, och då har det oftast varit så att vi stöter ihop på banan mot slutet och vet att ingen kommer bakifrån. Då har vi inte motivationen att vilja tävla stenhårt mot varandra utan tycker bara det är kul att springa och snacka och sedan vinna ihop. Men om det är flera kilometer kvar och en av oss är märkbart starkare än den andra, då uppmuntrar vi alltid den starkare till att köra på. Eller om vi till exempel springer tillsammans mot slutet och så kommer det någon annan, då pushar vi alltid varandra – eller den som orkar – att försvara förstaplatsen även om det betyder att vi inte kommer in ihop.

Men när ni sticker iväg från startlinjen, då är ni i första hand konkurrenter?

Absolut! Men kommer vi ikapp varandra där ute så är det jättekul och vi kan ofta hjälpa varandra och ge och få draghjälp och så.

Vi vet ju att ni tränar mycket på känsla, men har ni någon form av plan alls? Kort- eller långsiktig?

Nja, ingen stor plan. Vi kollar mycket på vädret och planerar mest för veckan som kommer. Vi vet att vi vill få in några styrkepass i veckan, men det spelar inte så stor roll vilken dag eller så. Sedan styrs träningen mycket av vilken säsong det är. Vi tränar definitivt kortare pass där runt november-januari och är mer på gymmet, men sedan när ljuset kommer tillbaka och ger energi är vi redo för längre dagar ute. Sedan har vi ju normalt vår tävlingssäsong april-september.

Vad gäller volym så känns det som att ni inte har något stopp utan skulle kunna få in hur många mil och timmar som helst. Får ni lägga band på er för att inte göra för mycket, eller litar ni på kroppens signaler?

Vi har väl blivit bättre på att reflektera över varför vi är trötta ibland, haha, och kan då se tillbaka på förra veckan, till exempel, och förstå varför. Vissa dagar är vi så himla pigga och kan göra precis allt, men ibland känns det tydligt att vi behöver vila och då gör vi det. Vi går på känsla och kör på om vi är pigga och vilar om vi inte är det. Vi har blivit mycket bättre på att vila och också njuta av att vara trött.

Vad är det enskilt fysiskt tuffaste som ni gjort?

Sanna: Det är en grej som alltid ploppar upp men jag vet inte om det egentligen är det tuffaste – hur som helst så var jag sjukt trött när jag körde BAMM Winter men kände mig som en riktig krigare som fortsatte, haha. Först åkte vi längdskidor och sedan bytte vi till snöskor, och sedan var det löpning. Det här var dock många år sedan så jag var ny på allt och väldigt dålig på att stoppa i mig energi. Jag var på gott humör och ville verkligen gå i mål och var så sjukt nöjd efteråt. Som sagt, inte det tuffaste egentligen men ett väldigt starkt minne.

Lina: För mig var det ett 75 km-lopp i Frankrike på hög höjd och redan på förhand kände jag mig inte sugen på att tävla, och när starten gick försvann alla så sjukt snabbt. Jag tänkte att de gick ut för hårt men jag kom aldrig ikapp, och jäklar vad jag kämpade mig igenom det där loppet. Benen vek sig vid mållinjen. Och alla andra hade kommit i mål så långt före mig dessutom. Sedan tänker jag också på några av alla adventure races vi gjort, när man blivit så extremt kall. När man paddlat eller så, och man bara skakar. Eller under cykeldelen när man har så sjukt ont i rumpan!

När kände ni att ni ville elitsatsa? Och vad var det som utlöste det?

Vi sprang BAMM uppe i Björkliden 2013 eller något sånt, och då hade vi en släkting som jobbade för något av outdoor-märkena där som sa ”men ska ni inte satsa? Ni är ju jätteduktiga!” och vi bara nej, elitidrott kan vi inte ge oss på, då måste man lägga om hela livet. Vår bild av en elitidrottare var någon som bara var ute och plågade sig. Bara tanken gjorde oss rädda. Men så fortsatte vi tävla och det gick ju bra, så då kändes det lite som att hallå, man behöver kanske inte ändra så mycket – vi gör ju som vi alltid gjort och det vi tycker är kul och det går ju bra ändå! Det var väl runt där som vi blev sugna på att börja utforska det. Sedan var det när vi vann Trans-Alpine som vi fick mycket uppmärksamhet och de omkring oss började kalla oss elitidrottare, plus att vi fick en stor sponsorförfrågan, så då blev det mer på riktigt och en större satsning.

Hur länge föreställer ni er att ni kommer leva det här livet?

Sanna: Åh, ja det finns så mycket jag vill göra men jag tänker att det går att kombinera flera saker i livet – jag vill till exempel ha en gård med lite djur och bed and breakfast men ser inte att jag behöver sluta tävla på elitnivå för det.

Lina: Många av våra konkurrenter är ju både 10 år äldre och jobbar som läkare, jurister, har gårdar och så vidare så vi vet ju att det går att ha båda. Och sen har vi ju arrangerat egna tävlingar och det är något jag skulle vilja fortsätta med, även den dagen man slutar tävla själv, för att få vara kvar i den där bubblan.

Lina, du hade ju en allvarlig och långdragen knäskada för ungefär två år sedan. Vad för positiva saker har du tagit med dig från den upplevelsen, om några?

Lina: Åh, många! Framförallt att något som känns helt omöjligt faktiskt kan gå. Jag trodde ju knappt att jag skulle kunna gå eller springa igen. Jag har bilder och filmer som påminner mig om till exempel en övning där uppgiften var att ta ett steg ner från en trottoarkant. Att tänka att det var utmaningen för dagen då ger perspektiv! Så när jag står inför en utmaning eller något som känns omöjligt igen så vet jag att det inte är det.

Sanna: Jag vill bara flika in här att vi andra också har fått ta del av sådant som Lina skrev ner, filmade och så vidare och jag har blivit väldigt berörd själv och känner likadant, att ingenting är omöjligt om man bara ger det tid. Och hon var ju helt otroligt duktig där när hon började kunna gå okej, då hon långsamt gick uppför Åreskutan varje dag och tog kabinbanan ner.

Lina: Jag upplever verkligen att jag lärde mig att inte ha bråttom. Före skadan trodde jag att jag kunde och skulle hinna allting, men när tiden gick så långsamt – för det gör den när man är skadad – så lärde jag mig att njuta lite mer av att ta det lugnt.

Hur är er dynamik sinsemellan bortanför idrottandet? Är ni alltid sams?

Nej, verkligen inte! Vi är ju syskon och stör oss på varandra som alla andra. Men det är mest tjafs, inte bråk som det var under högstadiet – då slogs vi till och med! Men vi tycker ju att det är mycket roligare att inte tjafsa och vara glada istället så vi är ganska bra på att sluta och bli sams.

Det här med att vara ute, äta ute, friluftsliv, skidåkning och så vidare, var det en stor del av er uppväxt?

Ja, absolut! Det var ju alltid det vi gjorde på lov och helger och så – vi stack ut och åkte skidor och grillade och sånt. Och när vi åkte utför så åt vi ju aldrig lunch på restaurang utan det var ju matsäck i värmestugan eller på en snösoffa som gällde. Vi tyckte väl sådär om det ibland när vi var mindre men sedan började man uppskatta det mer, och nu är det ju helt självklart.

Er pappa är ju halvegyptier. Är det något som har märkts under er uppväxt, att ni har en bit av en annan kultur i er?

Nja, alltså han växte ju upp i Sverige med sin svenska mamma och träffade inte sin pappa förrän han var 20 år så det har ju inte varit någon jättestor influens, men han har velat få in små delar. Till exempel så har vi alltid haft libabröd, tahini och oskalade pumpakärnor hemma, som ju är väldigt populärt i Mellanöstern – och så har han gått runt i en galabeya istället för morgonrock, och det har ju varit normalt för oss men kanske inte så vanligt i andra svenska hushåll, haha.

På tal om mat – ett par frågor på det temat innan vi rundar av. Ni äter ju uteslutande veganskt. Har ni någonsin upplevt att det har varit svårt eller utmanade i kombination med ett elitidrottande?

Nej, egentligen inte – men vi är båda två intresserade av kost och näring, ändå ganska pålästa och väldigt angelägna om att få i oss det vi behöver och inte få några brister, så för oss har det aldrig varit svårt. Så det viktigaste är väl egentligen att söka kunskap så att man vet vad olika typer av mat innehåller – men detsamma gäller ju för den som äter blandkost. Bara för att man äter kött betyder ju inte det att alla behov automatiskt möts.

Och nu har ni kommit ut med en kokbok. Hur var det att skriva den?

Jättekul, och mycket mer jobb än vi trodde! Men roligt jobb, och det har varit så skoj att ha något vid sidan av idrotten som ändå har att göra med ens intresse. Vi vill bara skriva fler böcker nu, och har så många idéer!

Vem riktar sig boken till?

Den som vill känna sig piggare i vardagen, som är nyfiken på att kanske äta lite hälsosammare och mindre processad mat och som vill känna skaparglädje i köket. Vi kan få samma endorfinrus efter en god måltid som efter en löptur, så det vill vi förmedla. God och vacker mat gör en glad! (Ni hittar ett av Sannas och Linas favoritrecept från boken nedan.)

Och slutligen, det vi frågar alla: vad era respektive favoritsmaker på glass?

Sanna: Jag gillar i och för sig pinnglass väldigt mycket, men köper jag kulglass blir det nästan alltid kombinationen en kula riktigt mörk choklad tillsammans med någon sorbet.

Lina: Men mest äter vi nice cream som vi gör hemma på fryst banan, bär och så. När det kommer till kulglass så gillar jag choklad och olika bärsmaker.

Tusen tack, käraste Sanna och Lina, för att vi fick prata med er en stund och för att ni ville dela med er av er tankar. Vi ser upp till er båda i så många avseenden, och önskar er så mycket lycka och välgång i precis allt ni väljer att ta er för i framtiden! Om ni vill veta mer om Sanna och Lina, så rekommenderar vi först och främst att ni följer dem på Instagram, där de dels har varsitt ”vanligt” konto (Sanna: @sannaelkotthelander och Lina: @linaelkott) samt driver ett matkonto, @elkotts. För fler recept och blogginlägg av olika slag så är det ett hett tips att klicka er till elkotts.com, och till sist så vill vi förstås också uppmuntra till att kolla in boken Ät färg spring berg : Vego, naturligt, näringsrikt. Det var allt för den här gången – må väl!

Bilder av Sanna och Lina El Kott Helander.

Grön bönlasagne

En fräsch men mättande lasagne som är lika god nygräddad som dagen efter.

1 pkt bönlasagneplattor (vanliga går också bra)
300 g kokta kikärtor
1 zucchini
olivolja
färsk basilika att toppa med
rostade pinjenötter

Grön sås

250 g broccoli
300 g frysta gröna ärtor
300 g spenat, färsk eller fryst
2 schalottenlökar, skalade och hackade
6 dl vatten
1 äpple, hackat
2 vitlöksklyftor, skalade och hackade
salt och peppar

Cashewsås

2 ½ dl blötlagda cashewnötter
270 g fast tofu
1 burk kokosmjölk
2 vitlöksklyftor
½ citron, zest och juice
4 msk näringsjäst
salt och peppar

Grön sås: Koka upp broccolibuketter, ärtor, spenat, äpple och lök i en kastrull med 6 dl vatten. Låt sjuda tills allt är mjukt. Häll av hälften av vattnet. Mixa med stavmixer. Salta och peppra.
Cashewsås: Mixa alla ingredienser till en slät sås.
Skiva zucchinin. Varva lasagneplattor, grön sås, cashewsås, zucchiniskivor och kikärtor i en ugnsfast form. Avsluta med sås. Grädda i ugnen ca 30 minuter på 200 grader. Ringla på lite olivolja, toppa med färsk basilika och rostade pinjenötter. Servera med en god sallad.

Click here for post in English: The Sunday Interview: The Sunday Interview with Sky Runners and Cookbook Authors Sanna and Lina El Kott Helander

Bli en del av vårt community med
10 000+ löpare och anmäl dig till vår mejllista.

Få mejl varje vecka med träningstips, insikter och motiverande löppass för att bli en starkare löpare.