Av Sophia Miracolo | 2023-12-28

Det finns en relation som för somliga förblir problemfri hela livet. För en del kan det nog till och med vara så att man aldrig ens reflekterar över att den finns.

För andra är det inte riktigt lika okomplicerat. Och för några kan det bli oerhört svårt.

Relationen jag pratar om är den mellan dig, det du tränar – och det du äter.

Att relationen till mat kan vara komplicerad, anledning till ångest och utvecklas till en livsfarlig sjukdom (anorexia) är många väl medvetna om. Jag har personlig erfarenhet av anorexia och skulle inte önska min värsta fiende ens en liten släng av den sleven. Att kalla en ätstörning ett fängelse är en underdrift.

Men det är inte det jag vill beröra idag, utan jag vill prata om mat och träning, hur de relaterar till varandra och hur man håller ett förhållande som i allra högsta grad måste tas hänsyn till avslappnat och fritt från negativa, kontrollerande tankar.

För att orka genomföra passen, för att få önskad träningseffekt, för att hålla kroppen stark och skadefri, för att må bra i huvudet och för att ha energi till resten av livet måste vi äta tillräckligt. För många som tränar mycket betyder det att man måste äta betydligt mer än normen. Det betyder dubbla portioner jämt. Det betyder lika regelbundna (men större) mellanmål som en 3-åring behöver. Det betyder att man inte kan slarva med kosten, helt enkelt. Att äta tillräckligt blir en förutsättning för att kunna leva det aktiva liv som man vill leva.

”För att orka genomföra passen, för att få önskad träningseffekt, för att hålla kroppen stark och skadefri, för att må bra i huvudet och för att ha energi till resten av livet måste vi äta tillräckligt.”

Samtidigt är jag en ivrig förespråkare för att aldrig någonsin göra mat till något man förtjänar eller något som är villkorat – och det är precis därför som den här relationen kan bli så svår att navigera. Svår att hålla på rätt kurs. För hur ser man till att input alltid matchar output utan att… alltid se till att input matchar output? Hur ser man till att äta dubbla eller till och med trippla portioner efter det där maffiga långpasset för att kroppen behöver det och ha koll på att få i sig alla de där mellanmålen som en stor träningsmängd kräver utan att låta det spilla över i… jag har inte tränat idag, så jag skippar efterrätten.

För somliga förblir den här relationen som sagt problemfri. Icke-existerande, på sätt och vis. Och för andra blir den knepig.

Mat är ingenting vi någonsin ska eller kan förtjäna. Mat är någonting som vi behöver. Men för den som har lätt att vara hård mot sig själv, för den som tenderar att tänka för mycket snarare än för lite, för den som har svårt att släppa taget. För den som är lite för bra på att räkna kalorier, för den som är perfektionist, för den som ställer höga krav på sig själv. För den som vill ha kontroll och för den som tänker lite för mycket på vad andra tycker och tänker. För den som kämpar med att älska sig själv precis som man är. Ibland, ofta eller hela tiden.

För den kan det bli jobbigt att säga ja till en kanelbulle på vilodagen.

”Jag vet precis hur det känns.”

Jag vet precis hur det känns. Hur det är att behöva tysta rösten som säger att två portioner sannerligen inte behövs idag för du sprang ju bara jättekort. Hur det är att känna skuld och skam över att äta pasta, pizza eller choklad utan att ha ”gjort plats” åt det på förhand. Hur det är att ständigt behöva säga stopp, stopp när hjärnan börjar köpslå.

Det finns något som kallas för intuitivt ätande. Det innebär, kortfattat, att man lyssnar på sin kropp och agerar därefter (typiskt mänskligheten att behöva ett namn på något som väl ändå måste anses ett tämligen grundläggande, normalt beteende). Somliga – till exempel Mike – är naturbegåvningar vad gäller intuitivt ätande. (Han förstår knappt vad jag skriver om idag.) För mig har det istället inneburit mycket träning på att faktiskt känna in vad jag behöver och våga lyssna på det. Det har inte alltid varit lätt, men som med det mesta ger övning färdighet.

Och om jag skulle drista mig till att ge andra – som kanske känner lite likadant ibland – några tips så skulle jag inleda den listan med att genast råda att ta bort alla förbud och villkor. Försök därefter att ändra retoriken kring matintag och träning. Låt inte något agera belöning efter träningen och låt inte något förtjänas av träningen. Låt istället maten vara en naturlig del av träningen – tänk att träningspasset börjar med uppladdningsmålet och inte slutar förrän återhämtningsmålet är intaget. På så vis ser man också till att ta hand om energiförlusten från träningen utan att behöva förändra övriga rutiner alltför mycket – vilket kan kännas skönt. Och slutligen, våga prova sådant som känns läskigt och berätta för dina nära hur du känner. Ät chokladen den där fredagskvällen även om du har suttit stilla hela dagen. Ät den, njut av den – och upptäck att ingenting händer eller förändras. Ta hjälp av dem omkring dig för att ta udden av rädslan och obehaget – ofta blir det mindre obekvämt eller jobbigt redan samma stund som man uttrycker att det känns svårt att äta si eller så en dag när träningen uteblivit. Det låter liksom lite… larvigt.

Och sakta men säkert kommer en större kroppskännedom att infinna sig. En större tillit till hungers- och mättnadskänslor. En större insikt i vad kroppen faktiskt behöver och när man behöver peta i sig mer än magen egentligen är sugen på för att man VET att kroppen befinner sig i underskott. Inte på direkten. Men sakta men säkert.

Jag tar än idag hjälp av Mike ibland, för att göra det lättare för mig själv att hålla mitt ätande fritt från villkor. “Jag sprang inte idag – säg att det är okej att fika ändå” och så får jag den där knuffen över min upplevda tröskel som jag just då behöver. Men överlag… så står jag fri. Jag äter tills jag blir mätt (och så sjukt mycket mer än jag vågade äta för 10 år sedan), oavsett om jag har sprungit kort, långt eller inte alls, men är mer noga med att äta mer en långpassdag än jag är att äta mindre en vilodag. För är det något jag har lärt mig så är det att den största skadan vi kan göra vårt idrottande är att ligga på energiunderskott. Alla dagar i veckan.

”Jag vill leva. Inte bara leva som i andas och vakna varje morgon, utan leva.”

Jag vill leva. Inte bara leva som i andas och vakna varje morgon, utan leva. Det har för mig varit en stor motivation i att orka jobba för att hitta balansen mellan mat och träning. Jag vill inte vara den som blickar ner på min träningsklocka för att se hur många steg jag har gått innan jag säger ja till den där bullen. Den skitförebilden vägrar jag att vara för mina barn.

Så ät. Ät gott, ät bra, ät vällagat, ät näringsrikt. Ät för att orka göra prick allt du vill. Och ät för att kompensera energiförlusten som träning oundvikligen leder till – men låt bli att kompensera för något du har ätit, och låt aldrig mat bli något att förtjäna.

Senaste inläggen

Bli en del av vårt community med
10 000+ löpare och anmäl dig till vår mejllista. 

Få mejl varje vecka med träningstips, insikter och motiverande löppass för att bli en starkare löpare.

Leave a COMMENT

Your email address will not be published. Required fields are marked

  1. Ville bara skriva tack för det fina, ärliga inlägget. Tyvärr har det mycket hög igenkänningsfaktor för min del, men löpningen hjälper ändå på något vis 🙂

{"email":"Email address invalid","url":"Website address invalid","required":"Required field missing"}