Idag gjorde jag något ovanligt (i alla fall för mig, Mike). Jag lämnade kvar träningsklockan hemma när jag stack ut för att springa. Och gissa vad? Det var fantastiskt.

När sprang du senast utan att låta klocka eller telefon logga varenda steg? Det är otroligt befriande, men missförstå mig rätt – jag älskar min klocka. Och datan den ger mig. Och sättet den minutiöst trackar all min träning. Men ibland gör siffrorna mer skada än nytta, och det tog mig det här löppasset för att förstå det fullt ut.

Nu tänker du kanske “men herregud, Mike, hur kan den här poletten inte ha trillat ner tidigare?”. Sophia har ju öppet pratat om sina blandade känslor inför sin träningsklocka, och för inte särskilt länge sedan ledde det till ett nytt inlägg på temat på Instagram here. Men jag… jag är ju ingenjör. Jag älskar data. Och jag trodde därmed att jag var immun.

Som så många av er kollar jag min fart flertalet gånger under varje pass. Om jag har sprungit snabbare än förväntat får jag världens kick. Men om jag istället har sprungit långsammare är det inte riktigt lika kul. Det där kan jag ändå hantera. Jag är van, helt enkelt. Men… det finns flera aspekter av det här.

På mitt klockfria pass kände jag en sådan påtaglig känsla av både frihet och kontroll. Jag var den som dikterade mina känslor – inte siffrorna som normalt snart kommer dyka upp på Strava. Det var en ögonöppnare.

Förra året anordnade vi ett webbinarium under namnet  ”3 Little Known Mistakes You Are Making In Your Training”. Det största misstaget som vi diskuterade var just hur vi så lätt låter klockans siffror bestämma inte bara hur vi springer, utan hur vi känner inför vår löpning och oss själva. Det är precis där jag har hamnat på sistone, mer eller mindre ovetandes.

Idag när jag var på hemväg klev en älg ut på vägen framför mig. Jag stannade, gick en bit, och riktade sedan pannlampan mot älgen och så stod vi där och stirrade varandra i ögonen i vad som kändes som en evighet. Jag kände mig så fri utan min klocka – det var liksom bara jag som visste vad jag höll på med.

Det där ögonblicket gjorde det tydligt för mig att jag hade återtagit kontrollen (det skulle i och för sig kunna diskuteras – just i den stunden var det nog mer älgen än jag som var bossen).

För mig, just nu, är det här precis vad jag behöver – jag behöver få springa utan att noja mig över siffror och vad de skulle kunna tänkas indikera eller inte indikera. Bara jag själv, mina skor, ett bultande hjärta och ett leende. Kom ihåg, löpning är en… ja, en primal aktivitet. En ursport. Ibland är det således klokt att återknyta till dess rötter.

Jag kommer självklart att fortsätta planera min träning och mina kvalitetspass. Men mitt övergripande fokus en tid framöver kommer att vara kontinuitet, glädje och att underhålla min grunduthållighet.

Jag är själv nyfiken på hur länge jag kommer att kunna hålla fingrarna borta från klockan. Blir det en vecka, blir det två – eller blir det hela vintern? Jag tänker inte att det här kommer leda till en permanent förändring, utan ser det som en välkommen utmaning. Utmaningar leder till utveckling, som bekant. Men jag ska inte ljuga – suget att börja använda klockan redan nu är starkt. Kanske är det just därför som jag behöver en paus från den.

Hur ser ditt förhållande till din GPS-klocka ut? Dela gärna med dig i kommentarsfältet nedan.