Utanför fönstret dalar vinterns andra omgång snöflingor sakta ner. I knäet ligger en liten bebis och sover. Mike är på badhuset med vår 3-åring. Och jag, jag tar tillfället i akt att skriva några rader om hur min återkomst till löpningen har gått så här långt. Graviditet, barnafödande och återhämtning efter förlossningen är inte ämnen som prick alla kanske känner sig som målgrupp för – men många gör det. Och har man inte burit barn själv redan eller vill göra det någon gång i framtiden så är sannolikheten stor att man har en partner som har gjort det eller kommer göra det, eller en träningskompis, syster eller arbetskollega. Eller en idol, för den delen. I mångt och mycket tycker jag att temat ändå angår alla. Och borde ges större utrymme.

Vår lilla Felix blev alldeles nyligen fem månader. Min återhämtning omedelbart efter förlossningen var otroligt snabb och gick smidigt. För mig kändes det som att kroppen kom ihåg hur man gjorde, helt enkelt. När han var 24 h gammal gick vi på en 5 km lång promenad, hela familjen. Förutom en tämligen mjuk och degig halvstor mage kunde jag nästan inte känna att jag hade fött barn dagen före! Om jag jämför med min första förlossning så tog det minst en vecka innan jag kände mig så stark och ”normal”. För mig blev det ytterligare en bekräftelse på att varje graviditet och förlossning är unik, och bör förhållas till på ett lika unikt, individuellt sätt.

Med det sagt så var jag snabbare att komma tillbaka till träning den här gången, och kände en större trygghet i att våga lita på kroppens signaler. De första veckorna gick jag långa promenader varje dag, oftast med bebis i sele och 3-åring i vagn, och det hade jag också gjort ända fram till förlossningen – fast med bebis i magen istället för i selen då förstås. En del löpare himlar med ögonen åt allt som inte är löpning, men det gör inte jag. Promenader ska inte underskattas! Om vi döper om dem till ”time on feet”, blir det lättare då? Alla löpare – och då särskilt ultralöpare – vet ju att mycket ”time on feet” ligger bakom varje framgångsrikt lopp 🤩

Så jag samlade mycket time on feet den första månaden. Sedan la jag till spinning – både i intervallform och som ”distanspass” – och tyckte att kroppen snabbt kändes stark och uthållig. Efter ungefär sex veckor körde jag mitt första löppass. Det gjorde jag även efter min första graviditet, men såg direkt efter tecken på en liten blödning och valde att avvakta ytterligare några veckor. Den här gången gav kroppen dock grönt ljus – hurra! I ungefär två veckor körde jag enbart uppförslöpning, eftersom det är mycket mer skonsamt för bäckenet (ja, i och för sig hela kroppen) och intilliggande strukturer. Mot slutet av de två veckorna började jag lägga till platt/varierad löpning som uppvärmning och nedvarvning, och när kroppen var med på de noterna också gav jag mig själv klartecken att börja träna som vanligt – om än i begränsad mängd, inledningsvis.

Sedan dess har det egentligen tuffat på, bortsett från ett mindre bakslag – och det vill jag förstås dela med mig av. Ni vet hur lätt det är att ge andra goda råd men hur svårt det kan vara att följa de goda råden själv? För någon månad sedan blev det plötsligt VÄLDIGT kul att springa fort. Och mycket. Och så bra det kändes! Som att jag var ostoppbar. Och om jag drog på lite mer så hann jag ju lite längre på en amningspaus/träningslucka … och då tickade veckovolymen upp så fint. Utan att det tog mer tid från familjelivet och vardagspusslet. Oh så tillfredställande det var att titta i träningsdagboken om kvällarna.

Men nu vet ju ni lika bra som jag att det var dömt att misslyckas – eller i alla fall komma ikapp mig. Det tog inte särskilt många veckor innan en känning i låret plötsligt dök upp, och den visade sig vara så envis att det blev nästan två veckors löpvila till följd. Surt.

Se där. I min iver blev det för svårt att hålla sig till 80/20-regeln och ha tålamod till en mer varsam volymökning. Läxan blev tämligen mild, men ändå kännbar. Frustrationen var skyhög inledningsvis, men den la sig faktiskt förvånansvärt snabbt. Anledningen till det är den känsla som genomsyrar hela min ”comeback” den här gången – att jag inte har bråttom.

Efter min första graviditet visste jag (vi) att vi ville ha ett barn till. Det var med vetskapen om att fönstret att komma i bra form igen var litet som jag började träna efter förlossningen och en känsla av stress var definitivt närvarande, egentligen hela vägen fram tills dess att jag blev gravid igen. Nu, med de två barn som vi önskade oss här, är stressen betydligt mindre påtaglig. Ibland kan en åldersnoja göra sig påmind, absolut – men i ultrasammanhang är 36 år för kvinnor ingenting. Jag ser till alla de fantastiska förebilder som finns omkring mig, alla de kvinnor, mammor och idrottare som levererar på toppen av sin förmåga runt 40 års ålder och till och med senare än så. Och påminner mig om att stress sällan leder till något positivt, så det låter jag bäst bli.

Sammanfattningsvis: alla graviditeter, förlossningar och postpartum-perioder ser olika ut. Att ge tips och komma med förslag är således knepigt, men jag skulle ändå vilja avsluta med en liten lista:

1. Om träningslusten är större än kroppens förmåga för tillfället, se dig om efter mjukare alternativ än löpning. Simning, cykling och skidåkning/rullskidåkning är finfina alternativ.
2. Uppförslöpning är betydligt mer skonsamt inledningsvis. Lugna, långsamma backrepetitioner agerar utmärkt brygga in mot och över till ”vanlig” löpning.
3. Hitta en kort (med betoning på kort) styrkerutin som faktiskt går att få in den nya vardagen med ett litet barn (till). Bål och bäckenbotten behöver kärlek, men om ribban läggs för högt är det högst troligt att det inte blir av alls. Sikta på 5-10 min varje dag, och gärna direkt på morgonen innan tiden rinner iväg till annat.
4. Det där med 80/20 och varsam volymökning är inte bara snack 😉 utan utgör verkligen grundpelare. Tänk vad bra det vore om det fanns en kurs där man fick lära sig mer och slapp bli skadad 🤣
5. Utan återhämtning, ingen god träningseffekt. Min kropp reagerar på 100 km/v nu, med två småbarn och risig nattsömn sedan tre års tid, som den gjorde på 130 km/v före barn. Med andra ord är förutsättningarna nya och pusslet ser annorlunda ut. Det kräver sin anpassning och justering, och det är sällan lönt att ignorera kroppens signaler. Var uppmärksam!

Tack för att du ville läsa – oavsett vem du är och hur din livssituation ser ut. Nu ser både jag och Mike fram emot att Felix blir tillräckligt stor för löpvagnen, för då vet vi att det blir lätt att samla kilometer utan att känna att träningen tar för mycket tid. En annars ganska vanlig känsla bland löpglada, träningsintresserade småbarnföräldrar, eller hur?